Goda råd

Goda råd

Intervju: Kalle Zackari Wahlström

”Man är aldrig ensam och det är skönt!”

Tv-profilen Kalle Zackari Wahlström lever med alla sorters djur, alla timmar på dygnet. Hemma på gården samsas kor, får, ankor, höns, gris och katt med hans fyra jaktkompisar: Najda, Bonnie, Istass och Kerstin.

KALLE ZACKARI WAHLSTRÖM

Ålder: 40 år.

Yrke: Tv-profil, manusförfattare och djurägare.

Familj: Hustrun Brita, programledare och manusförfattare, barnen Glenn (från Kalles tidigare äktenskap), Essa och Björn.

Bor: Kärret i Sorunda.

Aktuell med: Ny säsong av Hjälp, vi har köpt en bondgård på SVT, samt en nylanserad prepp-box.

Gården Kärret ligger i Sorunda, i sörmländska Nynäshamnstrakterna. Dit kommer den som uppmärksamt håller utkik efter en liten oansenlig avtagsväg, som blir till en mindre grusväg och sen tar tvärt slut. Då står man mitt i en alldeles lagom bohemisk bondgårdsidyll med röda stugor, ladugårdslängor, traktorer och hagar. Här bor tv-profilen Kalle Zackari Wahlström, tillsammans med frun Brita Zackari, även hon känd från tv, barnen Essa och Björn samt en hel flock djur.

– Vill ni träffa många djur har ni kommit rätt, hojtar Kalle från andra sidan gårdsplanen när vi kliver ur bilen.

Det vill vi och många djur är det. En orange katt släntrar fram först, sedan kommer hönorna sprättande, följda av en brådskande tupp med huvudet före och från hundgården hörs ivriga skall.

– Där är Kajsa, hon är kingen här, Kalle pekar på katten som försvinner i väg bakom ladan när han stegar fram i leriga gummistövlar.

Vi börjar med husesyn, eller rättare sagt gårdsrunda, och eftersom vi är djurnyfikna går vi direkt till hundgården. Här huserar de fyra hundarna Najda, Bonnie, Istass och Kerstin. I ett hägn intill står två ungkor med imponerande långa tungor och bakom ligger fårhagen med tolv gulliga tackor. Dessutom finns här en gris, rätt många ankor, fler tuppar och ännu fler höns.

 

Även djuren på gården är kända från tv, de medverkar på olika sätt i samma programserie som Kalle och Brita: Hjälp, vi har köpt en bondgård på SVT. Fast större delen av tiden består livet av helt vanliga gårdsrutiner som följer årstiderna.

Morgondiset lättar upp i ett försiktigt solsken, vi har fått kaffe och tar med frukostfrallorna i handen och går med Kalle för att släppa ut Kerstin. En förtjusande liten jaktspets och hundflockens nykomling.

– Kerstin är jämthund, så hon är jämn och bra i humöret, men fortfarande bara en unghund, född i

juni förra året. Fast snart så ska hon börja jaga med mig! Tillsammans med mina tre andra jaktkompisar förstås,nickar Kalle bekräftande mot resten av hundgänget.

Najda, Bonnie och Isa är blandraser, alla med sin egen roll och personlighet.

– Den stora svarta, Najda, är bara tre år men ändå flockledaren. Den gråa hunden, Bonnie, är äldst men har lägst i rang i flocken, Isa är någonstans där mittemellan.

Kalle tycker att Kerstin har bemötts med ett moget överseende från de äldre hundarna.

– De stora hundarna känner in henne, kanske förstår de att det har kommit ett barn till flocken, som är under lärande. De kör ingen sträng stil mot Kerstin utan är mycket mer förlåtande.

Kerstins kommande jaktfunktion är som så kallad ställande hund. Hon ska ha en lugn approach, markera viltet med skall för att jägaren ska kunna smyga fram och fälla det.

– Kerstin är min första hund med riktigt bra stamtavla, hon har en mamma och pappa som är väl meriterade i jaktsammanhang. Fast än så länge är hon lite som en bebis och hoppar upp i knät på mig när jag går på toa på morgonen, säger Kalle.

DJUREN SOM BOR HOS KALLE & BRITA!

Fyra hundar.

”Blandrashundarna Najda, Bonnie och Istass. Och jämthunden Kerstin.”

En katt.

”Kajsa är den som bestämmer här. Mig biter hon i näsan, hela tiden.”

Tolv får.

”De är oväntat kelsugna, de kommer gärna och stryker sig mot mig när jag går ut i hagen.”

Två kor.

”Jag försöker gosa mycket med dem nu, i förebyggande syfte, så de ska vara välvilligt inställda till mig när de är fullvuxna och väger 700 kilo.”

En gris.

”Det är verkligen inget extrajobb att ha en gris, den bara är här.”

Ett gäng ankor.

”De är trädsovande ankor, med väldigt speciella fötter. Alla har inte personliga namn, men några har det, som Anki och CA.”

Ännu fler höns.

”De har gått runt och gömt sina ägg, så de har blivit fler än vi hade räknat med.”

Att ha en så här stor djurflock är ingenting för den som kräver egentid.

– Näe, man är aldrig ensam, och det är skönt. Det är när något oväntat händer som det blir nervöst, både oro och extrajobb, förklarar Kalle.

Som när en tacka dör och lammen måste flaskmatas. Annars, när allt flyter på och rutinerna sitter, är det ingen ansträngning med många djur. Då är många bra.

Vi försöker locka med oss delar av flocken in i den stora ladan för att ta bilder. Ladan är enorm, här trängs gårdsverktyg och uppstoppade djur med leksaksmotorsågar och mjukisdjurstroféer och på ovanvåningen finns ett stort allrum med en gammal loge. Vi ska bara få med oss Kerstin uppför trappan.

– Ni måste visa henne vem som bestämmer! Så enkelt är det! Testa lite salami också, ropar Kalle som redan hunnit upp på ovanvåningen med katten på armen.

Vi bjuder ut allt vi har på frukostmackorna till en hårt avvaktande jämthund som till slut blir buren upp. Väl på plats på loftet står ankan, Anki Panki, redan uppställd, och tittar till och med in i kameran. Kerstin får ta plats i Kalles knä.

– Fast nu ligger du som en blöt ostbåge, Kerstin, men jag vet att du är proffsig. Du kan det här. Så … sitt! Sitt!

Just som Kerstin blir medgörlig och vi närmar oss fotoögonblicket är plötsligt katten Kajsa försvunnen. Kalle är rätt säker på att vi kan hitta henne framför spisen i bohuset, där hon brukar ligga och värma sig. Han har stark kännedom om sin flock och tålamod som en rutinerad förskolepedagog.

 

Till slut kom alla med på bild. Kalle sätter Kajsa på axeln och hämtar ut de andra hundarna för en promenad. Med en rejäl koppelfläta i handen och Najda, Istass, Bonnie och Kerstin som en tivolislänggunga runt sig stegar Kalle ut i leråkern. Oknusslig, inget är för jobbigt, bara alla djur är glada. Han verkar inte beroende av bekräftelse tillbaka.

– Äh, jag tror inte att hundarna är så galna i mig – de gillar att jaga. Najda är mest äventyrslysten, hon drar direkt om man släpper henne och hon får spår. Då kan hon vara borta till i morgon, men hon kommer alltid tillbaka.

Lite förvånande är Kalle ingen medfödd hundälskare. Han är uppvuxen med katter i barndomsradhuset i Nynäshamn, granne med en arg tax som brukade bitas.

– Länge var jag avvaktande mot hundar. Man skulle nog faktiskt kunna säga att jag har varit hundrädd. Men så behövde jag en jakthund och bestämde mig ändå för att skaffa hund. Det blev Kakan, berättar Kalle.

Kakan, en korsning mellan wachtelhund och gråhund, hade ett envist humör. Hon blev också en sorts KBT-behandling för Kalle som fick honom att sluta vara rädd för hundar.

– Många sa till mig att Kakan var alldeles för svår att ha som första hund. Hon hade ett otroligt tjockt pannben. Det som andra hundar fattade direkt ville hon bara inte ta in, hon körde på. Så ja, kanske var hon svår, på det sättet.

De som jobbar hårt med en relation kommer ofta ännu närmare varandra. Det gäller nog såväl människor som hundar. Därför blev det ett tungt farväl när Kakan gick bort förra året.

– Hon jagade till sista dagen men en kväll blev hon sjuk på riktigt och vi förstod att det hade blivit dags. På morgonen ringde jag efter veterinären och satte mig med Kakan i knät och väntade. Jag bara satt där och höll om henne när hon somnade in i mina armar, helt stilla. Det var skönt att vi fick vara tillsammans i den stunden, berättar Kalle.

Sjuka eller friska, krävande som enkla: att ha många djur betyder att man måste finnas på plats. Alla timmar på dygnet, alla dagar på året. Ändå har Kalle valt att inte ta in någon hjälp på gården. Han vill lära sig allting om djuren själv, förstå deras behov och skapa rutinerna för det.

– Det blir ett självklart val. Och jag vill inget hellre än att vara med dem.

 

Publicerat i Arken Zoo Magasin - Livet med djur, nr. 1 2022